Veckoprogram

Måndag 12/11
19:00 Rockgympa
Tisdag 13/11
18:00 Intervaller i Kusen
Onsdag 14/11
Torsdag 15/11
Tvetaträning
Fredag 16/11
Lördag 17/11
Årsfest
10:00 Novemberkåsan
Söndag 18/11
Måndag 19/11
19:00 Rockgympa
Tisdag 20/11
18:00 Intervaller i Kusen
Onsdag 21/11
Torsdag 22/11
18:00 Tvetaträning
Fredag 23/11
Lördag 24/11
Söndag 25/11
Månadsprogram

Snabblänkar

EventorBanner136x32 3

Årsprogram som PDF-fil
kalender2016 140

Senaste kartorna

Martin Jansson
Novembertävlingarna Lång, 2018-11-11
Martin Jansson
Natt-serien Kjula, 2018-11-07
Erik Wigle
SM Ultra, 2018-11-05
Martin Jansson
Rodhenloppet, 2018-11-04
Martin Jansson
Natt OL Ogan, 2018-11-01
Ivar Lundanes
Smålandskavlen etappe1, 2018-10-28


Här dog Melker
- tio år har gått sedan landslags-
stjärnan segnade ner på bänken

Den 6 november 1992 är en dag som Södertäljeorienteraren Michael Wehlin aldrig kommer att glömma. Det var en fredagskväll som började med fest i klubbstugan och slutade i tragedi, då klubbkompisen Melker Karlsson segnade ner och dog i omklädningsrummet. En händelse som fick kraftiga återverkningar i Orienteringssverige.
- Det var startpunkten på ett otroligt pådrag, särskilt för oss som var närmast berörda. Men samtidigt var det en slutpunkt. Efter Melkers död vidtogs många åtgärder och vi kan bara hoppas att han blev den sista orienteraren som drabbades av plötslig död, säger Michael Wehlin.

Vi sitter utanför omklädningsrummet i Kamratstugan, IFK Södertäljes klubbstuga i Tveta. I dagarna är det exakt tio år sedan det ofattbara hände. Melker Karlsson var 24 år, landslagslöpare med karriären och livet framför sig. Men det blev inte så. Den 6 november 1992 tog allt slut.
- Vi var ett ganska stort gäng som hade samlats för att fira Allan Mogensens 25-årsdag, berättar Michael Wehlin. Vi hade en del aktiviteter, men ingen organiserad träning. Festen var bara i inledningsskedet.
- Alla satt i bastun. Stämningen var på topp. Jag mötte Melker när han gick ut ur bastun och satte sig på en bänk i omklädningsrummet. Tydligen mådde han dåligt. Sen ramlade han ihop.

Svårt tolka situationen

Först förstod ingen vad som höll på att hända. De flesta satt i bastun och såg ingenting. De som såg visste inte riktigt hur de skulle tolka situationen.
- Det var ju feststämning, säger Michael Wehlin. Det fanns öl på festen, men jag tror inte att Melker hade druckit mycket. Snarare var det så att det tog tid för oss andra att förstå. Hade någon segnat ner på träning hade det blivit fullt pådrag direkt, nu var det så ofattbart.
Michael Wehlin försökte lägga Melker bekvämt tillrätta. Flera av de närvarande hade sjukvårdsutbildning, bland annat fanns en läkarstuderande på plats. När Melker slutade andas ringde klubbkamraterna på ambulans och startade med konstgjord andning. Sen tog ambulanspersonalen över återupplivningsförsöken. Men Melker svarade inte på behandlingen.

Väntade besked från sjukhuset

- Jag tror nog att vi agerade ungefär som folk i allmänhet hade gjort. Men det som hände var värre än vad någon kunde tänka sig, säger Michael Wehlin.
När ambulansen åkte iväg stannade alla kvar och inväntade besked från sjukhuset.
- Vi hoppades förstås. Det var ett hårt slag när beskedet kom att han var död. Festen gick från toppnivå till bottenläge på så kort tid.
Melker Karlssons död sattes omedelbart i samband med en serie dödsfall bland svenska orienterare. Att det var en landslagslöpare som dog gjorde att pådraget som följde blev enormt. Inom några dagar stod massmedierna på kö utanför klubbstugan.

Väckte starka reaktioner

- Dagen efter Melkers död åkte vi ner till Mjölby och sprang Novembersprinten. Det var Melkers föräldrar som tyckte att vi skulle åka. De flesta på tävlingen visste ännu inte om vad som hade hänt, och när speakern annonserade en tyst minut precis före starten väckte det förstås starka reaktioner. Vi genomförde tävlingen men allt kändes otroligt trist, minns Michael Wehlin.
Det blev den sista tävlingen på mycket länge för Michael och stora delar av den övriga svenska orienteringseliten.
- Melkers död togs verkligen som en allvarlig signal. Från landslagsledningen och SOFT gick det ganska omgående ut hårda direktiv till alla elitlöpare, minns Michael.

Ta det lugnt tills vidare

Rekommendationerna gick ut på att ta det lugnt med träning och tävling tills vidare. Samtidigt startades en organisation i Uppsala där massor av elitorienterare, inte bara landslagslöparna, fick genomgå omfattande tester och läkarundersökningar.
Den 21 januari 1993 infördes ett tävlingsstopp för svenska orienterare. Från början rådde även ett träningsstopp, men det hävdes senare under våren.
- Man fick träna på eget initiativ, jogga och så, men det var inga organiserade klubbträningar. Råden gick ut på att undvika utmattning, säger Michael, som själv nöjde sig med lättare underhållsträning.

Hjälp av en präst i krisgrupp

I IFK Södertälje fanns förstås ändå ett starkt behov av att träffas, trots att man inte kunde träna tillsammans.
- I början fanns en krisgrupp med präst där alla fick prata. Det var mycket aktiviteter en tid, men också en del turbulens. Vissa tog så illa vid sig att de slutade, och några bytte klubb. Men de flesta fortsatte.
När man inte hade klubbträningen började elitlöparna istället renovera klubbstugan.
- Vi målade om, bland annat i omklädningsrummet där Melker dog. Det var en social aktivitet som fungerade som terapi.

Kom tillbaka och vann Tiomila

1992 var ett år då IFK Södertälje hade dominerat stort på orienteringstävlingarna. Man hade vunnit Tiomila på våren och SM-kavlen på hösten. Elittruppen var stor med bra topp, både på herr- och damsidan.
- När tävlingsstoppet så småningom hävdes repade vi mod igen. På hösten avgjordes Tiomila och vi upprepade segern, trots allt som hänt. Det var en otrolig känsla att vinna i det läget, säger Michael Wehlin.
Under tiden som gått mellan Tiomilasegrarna hade mycket förändrats.
- Först var det all oron. Folk insåg att det var allvar, att en massa orienterare hade dött utan att någon visste varför, säger Michael, som själv ansågs frisk vid läkarundersökningarna, men som ändå blev orolig vid ett tillfälle.
- Ett av testerna där man skulle ta ut sig helt avslutades liggande. När jag skulle resa mig svimmade jag. Inte så ovanligt kanske, men det kändes oroligt efteråt.

Annars tillhörde testerna de få tillfällen då elitorienterarna fick utlopp för sin energi under tränings- och tävlingsstoppet.
- Jag minns speciellt ett test i Uppsala i mars 1993. Det var en orienteringsbana där man fick springa med EKG-mätare under läkares uppsikt. Det var otroligt skönt att verkligen få ta ut sig och få den där endorfinkicken, säger Michael.

Kände mig lättad

Lättnaden var stor när tävlingsstoppet hade hävts, även om frågorna fanns kvar om varför Melker och de andra orienterarna dött.
- En del fick restriktioner av läkarna och fick inte träna fullt ut, men för mig gjorde nog de omfattande testerna det lättare att komma tillbaka. De hade inte hittat något fel på mig - och så gjorde tävlingsdjävulen sitt till, ler Michael.
Även om inget svar på varför Melker och de andra orienterarna dött kunde presenteras 1993 så hade medvetenheten i Orienteringssverige ökat om farorna med att träna med infektion i kroppen.
- Man tänkte mycket mer på hur man skulle agera i olika lägen. Visst kunde jag redan innan Melker dog tänka att man skulle hålla igen när man kände sig krasslig, men jag blev mycket mer försiktig efteråt. Det sitter i bakhuvudet än idag.

Många tränar krassliga

Han tror att många elitorienterare tagit intryck av det som hände, även om det tio år efteråt fortfarande finns de som tävlar med feber och infektioner i kroppen.
- Det är som med rökning. Alla vet att det är farligt, men många röker ändå. Människor fungerar så, säger Michael.
- Kanske är det lättare när man är lite äldre att känna var nivån ligger, att våga vila när det behövs. De som är juniorer idag var ju inte med under den här tiden. Om det är så att fler börjar tävla igen när de är sjuka så är det tråkigt. Jag hoppas att de kan förstå att det är allvarligt.

Melkers Minne varje år

Hur de tio år som gått sedan Melker Karlsson dog där i omklädningsrummet har påverkat Michael Wehlin och de andra Södertäljeorienterarna är svårt att beskriva.
- För oss som var med är det som hände fortfarande högst påtagligt. Vi tog säkert mer intryck av råden än de flesta, men det är inget som vi diskuterar speciellt i Södertälje idag. Det är upp till var och en att använda sitt sunda förnuft.
Minnet av Melker Karlsson högtidlighålls varje år sedan 1994 genom ungdomsbudkvalen Melkers Minne.
- Det är ett sätt för oss att hedra Melker. Något positivt som kommit ut av det hela.
Vad som trots allt också är positivt är förstås att inga fler dödsfall bland orienterare inträffat sedan 6 november 1992.
- Det är ju svårt att veta säkert om den forskning som presenterades 2001 verkligen är den slutgiltiga lösningen på gåtan. Jag kan inte värdera det materialet. Jag kan bara hoppas att det är så och att inga fler dödsfall inträffar i framtiden, säger Michael Wehlin.

SARA THÖRN

Texten hämtad ur Skogssport nr 9/2002 och publicerad här med tidningens tillstånd.